Oändliga möjligheter

 

När detta skrivs är antikmässan i Älvsjö utanför Stockholm just överstånden. Du kan njuta av resultatet på sidan 28, sett genom våra medarbetare Lillemor Olssons och Erik Karlssons ögon. Antikmässan är ett myller av montrar – 250 utställare – och fastän alla står under samma väldiga tak skiljer sig utbudet åt från handlare till handlare. Vi på Antik & Auktion står någonstans i mitten i denna tillfälliga handelsplats och blir vittnen till hur besökarna målmedvetet viker av åt olika håll, några stannar i frontlinjen och beundrar de nästan museilika montrarna, andra försvinner snabbt bort mot myllret längre ner, där sannolikheten för ett fynd är något större än på första parkett. Ofta får vi en direktrecension av utbudet när de passerar. ”Ovanligt mycket skit”, ”Den bästa mässan på länge”, ”Mycket nytillverkat”. Störst irritation brukar det bli för att det säljs annat än antikviteter här, rökt korv till exempel, men det ligger helt i linje med den roll som ett rent folknöje antikmässan också spelar. Allra värst är det när föremål påstås vara gamla men inte är det. Publiken, ja den består av en lika salig blandning den, från många av Sveriges främsta antikexperter till glada amatörer och loppisfyndare. 

 

Mässpubliken är Antik & Auktions läsekrets och på samma vis som i montern på mässan får vi till redaktionen dagligen direktrecensioner av tidningen. Ofta just motstridiga, vilket är både en utmaning och förbryllande. ”Varför har ni bara slott som hemma hos?” skriver en, och i samma vecka kommer kommentaren: ”Ni har alldeles för enkla hem, varför visar ni inte de fantastiska anrika gårdar som finns i Sverige?” Det upphör aldrig att förvåna mig att man kan läsa tidningen så olika. Men vi begrundar verkligen alla reaktioner och har dem som grund när vi planerar vår tidning.

 

Vad tycker du? Vad vill du läsa om i Antik & Auktion, vad fattas hos oss, vilken är vår ”rökta korv”, som du helst hade varit utan? Skriv till mig på carin.stentorp@aller.se, jag lovar att vi läser det!

 

 


Jakten på den taffelslipade akvamarinen

 

Jag fick en ring av min familj när jag fyllde jämnt, det vill säga, själva ringen har jag inte hittat än. Det ska vara en akvamarin, taffelslipad, infattad enkelt i tunna klor. Stilen lär vara typisk för 1940–50-tal, den hör samman med hellånga klänningar och pälscaper och bridgepartier med smörgås och öl, tänk matinéer med Sickan Carlsson och Julia Cæsar. 

 

Den som bar originalet var mammas moster, min uppväxts klippa. Ringfingret med den violblåa stenen betydde trygghet, hon hade samma nyans på sina ögon som på sitt smycke. Visst har jag spanat på nätet, då och då har jag funnit något som nästan liknar min drömring men aldrig har jag känt mig manad att slå till. När det gäller ett så viktigt inköp vill jag stå i en butik, tala med en människa, en expert, någon jag litar på, jag vill vända och vrida och komma tillbaka både en och två gånger. 

 

Jag råkade passera smyckekännaren Lars-Yngve Johanssons affär på väg till en auktionsvisning i Stockholm ochsmet in, kanske hade han en akvamarin på lager? En bild på originalet ville han gärna se och jag hade faktiskt kunnat visa ett nutida fotografi men min barndoms akvamarin ser annorlunda ut i dag än mitt minne vill ha det till, en släkting har byggt på den och gjort den sirligare och tyngre. 

 

I stället såg jag något annat i ögonvrån hos Lars-Yngve, något som gnistrade och glimmade. En kaskad av små rosenstenar fästa i en helt annan sorts guldband, ett konstverk bara det, smitt nära tvåhundra år tidigare. 

 

En ring från 1700-talet? Vad hade moster Märta tyckt om det? En sak vet jag, och det är att hon hade fått mig att ta av den när jag diskar, själv la hon alltid ringen och sin smala guldklocka på teakbänken när hon stod vid grytorna. 

 

Jag ska ta en rekognosceringsrunda på antikmässan i Brösarp den 14–16 mars, men troligtvis har jag redan då slagit till på de där rosenstenarna. Tio minuter i en trivsam affär med chans att prova, granska och våndas och jag känner mig modig nog att
låta saker och ting ta en ny vändning. 

  


Stoppa pressarna!

 

Det är inte ofta jag dammar av den klassiska uppmaningen ”STOPPA PRESSARNA” men jag gör det nu, när förre intendenten på Nationalmuseum Lars Sjöberg blåser i stridshornet och varnar för en förestående utförsäljning av en rad statliga kulturfastigheter. Försäljningen ska ske på öppna marknaden. Obegripligt nog har det – hittills – inte knystats mycket om detta, kanske för att projektet är för stort och ogripbart. Men låt oss då göra det hela konkret: bläddra till sidan 28 och njut av ett av objekten, Lövstabruk i norra Uppland. Kungagraven i Kivik finns också på listan, liksom Hovdala utanför Höör och såväl Enångers som Trönös gamla kyrkor. Med flera, med flera.

 

Den flera hundra sidor långa utredningen, som du hittar HÄR, menar att objekt som inte bidrar till ”berättelsen om statens historia” bör säljas. Lövstabruk, till exempel, tillhör järnbruken, som har tillkommit på privat initiativ och därför faller utanför ramen. 

 

Lars Sjöberg ringer mig från ett annat av de berörda objekten, barockslottet Mälsåker på Selaön i Mälaren, och väser när jag citerar byråkratsvenskan i utredningen: 

 

– Men det blir ju väldigt konstigt om man inte intresserar sig för en av de viktigaste källorna till Sveriges ekonomi, järnbruken. Man är intresserad av det kungliga men inte av landets driftiga familjer? Vad består då ett land av, om inte dess invånare?

 

Alla som känner Lars Sjöberg vet att han inte nöjer sig med att klädsamt höja kampflaggan. I dagarna har han ett möte med Riksantikvarieämbetet där han återigen tänker föreslå en svensk modell för en ”National Trust” enligt brittisk förebild, alltså en sammanslutning där näringsliv och privatpersoner kan gå samman och rädda kulturvärden till eftervärlden. Tanken är att minska risken att byggnaderna hamnar
i fel händer.

 

– Jag tror att tiden är mogen nu. Detta kommer att bli en stor fråga i nästa val: Vilka partier står bakom ett bevarande av vår gemensamma historia? Jag är övertygad om att svaret blir: Alla. Antik & Auktion kommer självklart att noga följa utvecklingen av detta. 

 

Vi ses i vår monter C06:21 på Antikmässan i Älvsjö den 13–17 februari!

 

 

 



Historia som fakta och högst personliga minnen

 

Jag vet inte om ni som jag har suttit klistrade vid tv-serien Historieätarna, en pärla till program bland alla dessa undermåliga produktioner. Jag är varken närmare bekant med Erik Haag eller Lotta Lundgren men den rollbesättare som ligger bakom kombinationen borde prisas. Fram-förallt finner jag ämnet fascinerande. Vad åt man, hur åt man och – inte minst – varför åt man det man åt under olika epoker? Ersättningskaffe under krigsåren, burkananas ett decennium senare, allt är kopplat till omständigheter i tiden. Här finns något för den breda forskningen att bita i: ekonomi, krigföring, avkolonisering, frigörelse – ja realpolitik, helt enkelt. Det är först när historieätarna tuggat sig fram till 1970-talet som jag blir lite småirriterad. Nej, tänker jag, riktigt så var det inte, inte för mig i alla fall, jag känner att det skaver kring detaljerna. Och jag var faktiskt med, det var nyss, jag har perioden i mina gener. 

 

1989 intervjuade jag Brasse Brännström inför premiären av filmen 1939, som han var manusförfattare till. Jag frågade om han inte var orolig för att han hade fått tidsmarkörerna fel, han var ju trots allt inte ens född vid krigsutbrottet. Han avfärdade min fråga med att påpeka att alla möjliga epoker skildrats på film, och tog vikingatiden som exempel. Inte förrän efteråt förstod jag vad jag varit ute efter, nämligen att krigsåren ännu var – och är – så nära att många vittnen (till skillnad från vikingatiden) fortfarande lever och vet precis hur det verkligen var. Det är oundvikligt att en ny generation för in sin egen tid i detaljerna. Några nästan komiska exempel är alla Bardotfrisyrer i 1960-talets vilda västerngenre, eller omisskännliga modedetaljer från 70-talet i den fina filmatiseringen från 1974 av Den Store Gatsby.

 

Jag tänker på denna omärkliga glidning när jag talar med en läsare i telefon. Hon är full i skratt över en bild hon sett från ett ungt hem i en inredningstidning. På bilden står en termoskanna som prydnad på finhyllan i vardagsrummet.Den gamla kannan, den hade vi när vi skulle ut på fältet och plocka potatis på sommaren! Det är vardagsvara, ingen prydnad”, sa hon. Hon talade om Sigvard Bernadottes fina termos, och vi kom gemensamt fram till att åren puttat över den från morgonkaffet till klassikerfacket. 

 

Njut säsongens moderna klassiker på sidan 35. Pinn-stolarna som nyss stod i köket
är
status i dag, och i morgon är de antikviteter. Det är en ständigt glidande rörelse! 

 


Hem till julen

 

Nej, vi flyr, till Thailand. Vi sticker den 17:e och kommer tillbaka på nyårsdan. Det ska bli skönt att slippa allt krimskrams.”

 

Det var en god vän som sa det till mig och jag tänkte att det är tur att vi alla är olika. Själv får jag kämpa för att inte redan i oktober gå ner i källaren och plocka upp min lackröda trappstegsstake från 40-talet, som lyser så vackert i burspråket. De små träänglarna från Erzgebirge som snart tutat i sina lurar i ett sekel dammas av i god tid före första advent, och glödgat vin introduceras i höjd med Mårten Gås. För mig har traditioner med åren blivit omistliga, i en värld som fylls av babbel och bloggar och ytliga människor som säger ointressanta saker. 

 

Traditioner, säger jag, men jag menar snarare spår av levda liv. Jag gillar tanken på att jag har levt rätt många år nu och har en familj och en släkt som lämnat spår efter sig till mig att förvalta. Dessa gamla ting, ibland helt utan pengavärde, betyder att vi alla bildar en stadig kedja bakåt, av minnen och kunskap. Jag läser om samlaren Anders Reimer på sidan 68 som bland sina praktpjäser framhåller ett par salt- och pepparströare i form av två fåglar. ”Utifrån sett är de inte märkvärdiga”, förklarar han, ”men jag har fått dem av min syster som dog ung, och för mig betyder de mycket.” 

 

Antik & Auktion handlar om just de tingen, och det är därför det är så oändligt roligt att jobba i vår värld. Du vet precis vilken passion jag syftar på om du någonsin har varit på en antikmässa, och känt ett fast grepp om armen och fått lyssna på en ivrig antikhandlare som bara måste visa ett visst föremål, bara måste berätta historien bakom. I somras när jag på Helsingborgsmässan strosade omkring med Per-Axel Hyltas fina bok Skånsk allmogekonst under armen blev jag stoppad i en korridor av en för mig helt främmande man som först bad att få titta i boken, och sedan började berätta om sitt livs samling av skånska textilier. 

 

”Saker med historia blir allt viktigare i en tid av trams”, var hans kloka avskedsord när vi så småningom skildes åt. 

 

Välkommen till kunskapens värld – och en riktigt god jul!

 
 


RSS 2.0