Jakten på den taffelslipade akvamarinen

 

Jag fick en ring av min familj när jag fyllde jämnt, det vill säga, själva ringen har jag inte hittat än. Det ska vara en akvamarin, taffelslipad, infattad enkelt i tunna klor. Stilen lär vara typisk för 1940–50-tal, den hör samman med hellånga klänningar och pälscaper och bridgepartier med smörgås och öl, tänk matinéer med Sickan Carlsson och Julia Cæsar. 

 

Den som bar originalet var mammas moster, min uppväxts klippa. Ringfingret med den violblåa stenen betydde trygghet, hon hade samma nyans på sina ögon som på sitt smycke. Visst har jag spanat på nätet, då och då har jag funnit något som nästan liknar min drömring men aldrig har jag känt mig manad att slå till. När det gäller ett så viktigt inköp vill jag stå i en butik, tala med en människa, en expert, någon jag litar på, jag vill vända och vrida och komma tillbaka både en och två gånger. 

 

Jag råkade passera smyckekännaren Lars-Yngve Johanssons affär på väg till en auktionsvisning i Stockholm ochsmet in, kanske hade han en akvamarin på lager? En bild på originalet ville han gärna se och jag hade faktiskt kunnat visa ett nutida fotografi men min barndoms akvamarin ser annorlunda ut i dag än mitt minne vill ha det till, en släkting har byggt på den och gjort den sirligare och tyngre. 

 

I stället såg jag något annat i ögonvrån hos Lars-Yngve, något som gnistrade och glimmade. En kaskad av små rosenstenar fästa i en helt annan sorts guldband, ett konstverk bara det, smitt nära tvåhundra år tidigare. 

 

En ring från 1700-talet? Vad hade moster Märta tyckt om det? En sak vet jag, och det är att hon hade fått mig att ta av den när jag diskar, själv la hon alltid ringen och sin smala guldklocka på teakbänken när hon stod vid grytorna. 

 

Jag ska ta en rekognosceringsrunda på antikmässan i Brösarp den 14–16 mars, men troligtvis har jag redan då slagit till på de där rosenstenarna. Tio minuter i en trivsam affär med chans att prova, granska och våndas och jag känner mig modig nog att
låta saker och ting ta en ny vändning. 

  

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0