antikbloggen

När danske målaren Martinus Rørbye 1846 besökte Stockholm fann han framförallt sina motiv i Gamla stan och omkring det kungliga slottet. Han gjorde ett antal skisser som senare i Köpenhamn resulterade i oljemålningar. Som till exempel den här vyn över slottet sedd från Skeppsholmen. Den ropas ut av auktionshuset Bruun Rasmussen för 500 000–700 000 danska kronor. 

 

Jag vet inte om ni som jag har suttit klistrade vid tv-serien Historieätarna, en pärla till program bland alla dessa undermåliga produktioner. Jag är varken närmare bekant med Erik Haag eller Lotta Lundgren men den rollbesättare som ligger bakom kombinationen borde prisas. Fram-förallt finner jag ämnet fascinerande. Vad åt man, hur åt man och – inte minst – varför åt man det man åt under olika epoker? Ersättningskaffe under krigsåren, burkananas ett decennium senare, allt är kopplat till omständigheter i tiden. Här finns något för den breda forskningen att bita i: ekonomi, krigföring, avkolonisering, frigörelse – ja realpolitik, helt enkelt. Det är först när historieätarna tuggat sig fram till 1970-talet som jag blir lite småirriterad. Nej, tänker jag, riktigt så var det inte, inte för mig i alla fall, jag känner att det skaver kring detaljerna. Och jag var faktiskt med, det var nyss, jag har perioden i mina gener. 

 

1989 intervjuade jag Brasse Brännström inför premiären av filmen 1939, som han var manusförfattare till. Jag frågade om han inte var orolig för att han hade fått tidsmarkörerna fel, han var ju trots allt inte ens född vid krigsutbrottet. Han avfärdade min fråga med att påpeka att alla möjliga epoker skildrats på film, och tog vikingatiden som exempel. Inte förrän efteråt förstod jag vad jag varit ute efter, nämligen att krigsåren ännu var – och är – så nära att många vittnen (till skillnad från vikingatiden) fortfarande lever och vet precis hur det verkligen var. Det är oundvikligt att en ny generation för in sin egen tid i detaljerna. Några nästan komiska exempel är alla Bardotfrisyrer i 1960-talets vilda västerngenre, eller omisskännliga modedetaljer från 70-talet i den fina filmatiseringen från 1974 av Den Store Gatsby.

 

Jag tänker på denna omärkliga glidning när jag talar med en läsare i telefon. Hon är full i skratt över en bild hon sett från ett ungt hem i en inredningstidning. På bilden står en termoskanna som prydnad på finhyllan i vardagsrummet. ”Den gamla kannan, den hade vi när vi skulle ut på fältet och plocka potatis på sommaren! Det är vardagsvara, ingen prydnad”, sa hon. Hon talade om Sigvard Bernadottes fina termos, och vi kom gemensamt fram till att åren puttat över den från morgonkaffet till klassikerfacket. 

 

Njut säsongens moderna klassiker på sidan 35. Pinn-stolarna som nyss stod i köket
är status i dag, och i morgon är de antikviteter. Det är en ständigt glidande rörelse! 

 

 

 

Missa inte Uppdrag granskning i kväll. Då visas den andra delen av programmets granskning av konstmarknaden. 

 

 

Efter julklappsutdelningen kanske det passar bra med lite madeira. Den här något medfarna flaskan  har snart 150 år på nacken. Den tillverkades 1865 av Tarquinio Torquato da Camara Lomelino och bjöds ut av Bruun Rasmussen för 2 500–3 500 danska kronor. Högsta bud blev 3 600.